var trassliga med något annat – tunna, trådiga fibrer som inte alls såg ut som hår. Ju mer som lossnade, desto mer spände min mage sig.
Där, bland håret, låg en liten tygbit, vikt och ihopklistrad med tvålrester.
Det var inte bara slumpmässigt ludd.
Det var ett sönderrivet klädesplagg.
Jag sköljde den under kranen, och allt eftersom smutsen sköljdes bort blev mönstret tydligt: ett ljusblått rutmönster – exakt samma material som används för att göra kjolen till Sophies skoluniform.
Mina händer domnade. Uniformtyg hamnar inte i avloppet efter ett vanligt bad. Det